Dag 2 på föreläsningsveckan!

När jag vaknade idag klockan kvart i sju, så var jag super peppad på en ny föreläsning! Jag hade förberett mitt kaffe dagen innan (vi har en gammal perkulator, som tar år och dar att förbereda), så för mig var det bara att starta igång den.

Klockan 9:00 började föreläsningen och idag var det Tina Thörner som pratade om hur man kan bli bättre på att strukturerar och planera sitt liv. Hon var väldigt inspirerande och jag fick med mig många  bra tankeställare. För att ta ett exempel, så sa hon att man ska vänja och ta hand om sina nära och kära på ett bra sätt. Om man inte är sitt bästa jag när man kommer hem från en jobbig arbetsdag ska man låta familjen veta att man behöver en liten stund för sig själv. Då slipper man att ta ut sina aggressioner på dom som man älskar.

Det var väldigt många som skrev i chatten idag och jag ville också vara med och kommentera, men kände mig som vanligt osäker. Jag är inte så bra på att formulera mig i ord och det tar ofta väldigt lång tid för mig att skriva så att jag blir nöjd. Istället för att pressa mig till att komma på något smart och på så sätt missa hela föreläsningen, bestämde jag mig för att bara låta vara tills det kändes mer naturligt. Efter ett tag så började Tina att prata om att man kan "tvätta sin offerkofta på 90 grader för att få den att krympa, så att den inte längre passar". Detta var såklart bara en metafor, men jag fastnade verkligen för den, då det är min typ av humor. Jag bestämde mig för att lägga kommentaren " Jag ska tvätta alla offerkoftor som jag hittar" i chatten. Det var ingen som kommenterade tillbaka på det jag skrivit, men det kändes ändå så jäkla bra på något löjligt sätt. Jag hade kommit över tröskeln och det kändes upplyftande. Jag började genast fundera på vad mer jag kunde skriva och då märkte jag att föreläsningen var slut och att det skulle bli reflektion i studion. Det var då som det hände! Killen som hade hand om chatten valde att läsa upp just min kommentar högt för allihopa! Utav alla som hade varit inne och skrivit, valde han att kommentera just min och ingen annans! Jag blev överlycklig (speciellt för att han hade samma humor som mig och att jag inte längre behövde känna mig som ett barn. Sen blev jag supergenerad och försökte gömma mig (för vem vet jag inte, det var ju ingen där som kunde se mig). Imorgon är det en ny dag med nya möjligheter!

Idag känner jag mig löjligt stolt (literally).